Det är något alldeles speciellt med filmer jag sett som barn.
Det är som om nostalgins skimmer liksom gör dom oantastliga, det är som om minnet i sig är förgyllt i guld och inte ens ett stämjärn, en hammare och världens starkaste man kan göra så mycket som ett hack i ytan.
Jedins återkomst var den första ”storfilmen” jag såg på bio, storfilm i betydelsen påkostad-snackis-från-Hollywood OCH icke-ren-barnfilm. Jag var elva år och gick med min pappa som även han faktiskt ville se den. Det hörde inte till vanligheterna, varken att han gick på bio eller att han sa ja till nåt överhuvudtaget så det var en stor dag för lilla mig.
Jag hade inte sett Stjärnornas krig, ej heller Rymdimperiet slår tillbaka och egentligen visste jag inte mycket om Luke Skywalker, Darth Vader, Han Solo, Leia, R2-D2 och dom andra i rymdgänget men jösses, vad spelade det för roll? Det tog bara ett par sekunder av den sneda gula förtexten sen vad jag fast. Vad spännande det var och vilken äcklig figur den där Jabba de Hutt! Jag satt som på nålar och när ewokerna tittade fram, åååå så söta dom var och den där histnande åkturen på flygmotorcyklarna, det bara kittlade i magen på ett sätt som det aldrig gjorde när jag gick på bio och såg Lucky Luke eller Magnus Härenstam i Tuppen.
Helgen efter mitt oförglömliga biobesök fick jag mamma att skjutsa mig till närmsta stora stad för att köpa en rosa collegetröja med Jedins återkomst-tryck som jag visste fanns (men HUR jag visste att den fanns har jag ingen aning om, jag bara visste, det var ju inte så att det gick att googla på den tiden). Jag bodde i den där tröjan i veckor och jag blev gravt retad för den i skolan då den sågs som en ”killtröja”, speciellt av killarna. Men det var det inte alls. Vad fan visste dom? Tröjan var rosa och ingenting med Jedins återkomst var vigt åt enbart det manliga släktet så jag sket fullkomligt i vad klasskamraterna sa, jag älskade filmen, jag älskade tröjan och jag hade fått en biominne för livet.
Det där var 1983. Nu är det 2011. Jag kan säga att det flutit en hel del vatten under Jedins återkomst-broarna sedan dess. Dom där effektfulla figurerna, dom saxofonspelande rymdvarelserna, alla dom ser ut som något handgjort i cernitlera från en tjeckisk dockteater och Jabbas fräsande lilla kattliknande polare skulle kunna vara Rummel och Rabalders okammade kusin från landet. Ändå lägger jag huvudet lite på sned, säger ååååååå och blir alldeles glad i magen åt att se dom. För jag blir elva igen rent mentalt och fast ingen film kan beröra en 39-åring på samma sätt som den kan göra med en tonåring så lever jag gärna på minnena även om betygssättningen i nutid är aningens mer….krass.
När jag såg filmen 1983:
När jag såg filmen 2011:
Personligen var det Star Wars, alltså första filmen (Stjärnornas krig) som jag såg först och blev förtjust i när den visades på SVT för första gången. Hade den sedan inspelad på video och kollade på den om och om igen. Så för min del är det den första som alltid väcker goda minnen och den jag ser som den bästa. När jag såg om de tre första filmerna i serien för något år sedan höll jag fortfarande fast vid att första är bäst, följd av denna den andra.
Movies-Noir:
Frågan är vad du hade tyckt om Stjärnornas krig om du såg den för första gången 2011? 😉
Ja, det är en bra fråga. Förmodligen inte lika bra med tanke på att filmen ju är för yngre. Men så är det med många filmer, om man inte såg dem ”när man skulle” blir det inte samma effekt.
Nja, jag kan inte riktigt hålla med. Jag såg de för första gången bara för något år sedan och jag hade inga som helst problem med föråldringen. Snarare tvärtom, i jämförelse med dagens äventyrsfilmer blir Star Wars-serien snarare starkare.
Bäst i serien tycker jag den allra första år. Den nya trilogin har jag inte ens orkat ta mig an än.
Pladd:
Om jag hade sett Jedins återkomst för första gången nu kanske jag inte heller hade reagerat på föråldringen, då hade jag inte haft nån upplevelse att jämföra med. Dessutom är jag nog en av få som inte tycker att den ny trilogin är helt genomusel.
Håller helt med dig, den lever vidare på nostalgicharm men det är inte den starkaste filmen i den ursprungliga trilogin. Lite för barntillåten och för mycket Jim Henson över alla gulliga eller tokroliga figurer. Av de nya tycker jag Phantom Menace faktiskt är en helt ok actionrulle, Attack of the Clones klarar man av att ta sig igenom och Revenge of the Sith är under all kritik.
Sofia:
Ja, visst är det en hel del Muppet Show över filmen 😉
Ewokernas närvaro gör att jag hejar på Imperiet.
Haha, ja och det blir ju ännu värre i den tredje delen så jag är med dig 🙂
En intressant och personlig recension, Fiffi 🙂
För mig är ”Jedins återkomst”, precis som många andra, den svagare delen utav originaltrilogin. Jag är dock så tråkigt och förutsägbar att jag föredrar hela originaltrilogin framför den nyare. Datoreffekter är häftiga, helt klart, men när de tar över för historieberättandet så tröttnar jag ganska snabbt på filmerna. Det var något som George Lucas inte hade upptäckt än under originaltrilogin 🙂
Martin:
Tack så mycket 🙂
Håller helt med dig om effekterierna. Dom ska ju liksom förhöja en film tycker jag, inte VARA filmen. 🙂